Och just nu är en sådan kväll då allt jag kan tänka på är hur mycket jag tycker om honom och hur han är den bästa jag vet och att till och med när familj inte förstår en så gör han det. Och det skrämmer skiten ur mig.

Och att han åker snart men att det är okej för det kommer alltid vara vi, det är bara en känsla. En skrämmande och ändå helt underbar känsla. 

Och jag tänker även på hur mycket jag hatar preventivmedel och speciellt hela grejen med att det ska vara så jävla svårt att hålla sig från att bli gravid om man inte vill proppa sönder kroppen med hormoner. Och jag hatar akuta p-piller som får en att må som skit. Men det går nog över snart. Jag behöver nog bara sova. 

Men en fin sak är när du känner dig som mest pms-ig, finnig och tjocksvullen så kommer han hem till dig med ett leende på läpparna och säger att han kan gå och handla vad du än vill. 

- en av de gånger då jag fryser ögonblicket, bara för några sekunder, och tänker på hur jävlaskitkär jag är i den här människan. 

Jag har feber okej? Jag får svamla.

Den där obehagliga känslan när du inte känner dig som samma person på utsidan som på insidan. När du bara vill skala av dig det lager som du inte känner igen. Det kanske inte händer så ofta, men när det väl händer då märks det. Antagligen bara för en själv. Alla andra tittar på en som att man ser ut som man alltid gör, men du själv vet - att något är annorlunda. Sen plötsligt försvinner det. Och så vet du inte när det kommer tillbaka, kanske om 20 år eller 20 dagar. Och jag kan inte hjälpa från att undra hur det kommer sig, att vi låter oss må på ett visst sätt även om vi inte vill? För det är ju hjärnan som styr allt - eller?

När det inte är varmt och inte än kallt

Det är fortfarande hyfsat varmt ute. Det går att ha t-shirt om man sitter ute, men jag föredrar något stickat. Det är den tiden nu, det där behovet av mys är på ingång. Det är nästan lite för varmt i den stora svarta stickade tröjan jag har på mig, men det känns ändå berättigat med min rejäla förkylning som är på ingång. 

Runtomkring mig sitter typiska mediesvenskar, de flesta i trettioårsåldern, och pratar semesterminnen och nuvarande anställningar. Jag tycker om det på något sätt, samtidigt som man känner lite sådär ba “Sverige är så jävla bläh” så är det ändå en trygghet. Jag vet vad jag får när jag går till det här kaféet, jag vet vilka typer av människor det kommer vara här och jag vet att jag är en av dem. Jag sitter här med min dator och skolböcker om hur man skriver kreativt och väntar på min varma macka med taleggio. Det är ett bra liv, såhär dagen efter valet. Det är ett fint liv, min bästa vän sitter alldeles intill mig och skriver hon med. Vi pratar inte, vi lyssnar, tar in, känner efter och är trygga. Något man kanske inte så ofta lägger märke till att man faktiskt är. Trygg alltså. En ganska underskattad känsla. 

Jag sitter idag och försöker sortera mina tankar. Jag vet att jag är kär, jag vet att jag älskar honom, jag vet att han ska åka iväg men jag vet också att jag ska hälsa på väldigt ofta. Jag vet att det kommer vara så bra, jag vet att jag kommer sakna honom så att det gör ont. Jag vet också att jag kommer dricka mycket rödvin, jag vet att jag kommer gå runt och ta in hösten, jag vet att jag kommer att skratta med mina vänner och med honom. Jag vet att jag kommer att fota, experimentera och känna efter med vad jag vill göra i framtiden, jag vet att jag kommer att känna ångest, jag vet att jag kommer känna mig ensam. Men främst av allt så vet jag att det är ett bra liv. Det är det faktiskt.