Vi tog Arlanda Express från centralen, en varsin kaffe i handen och ögon som dunkade. Vi hann gå runt lite på flygplatsen efter check-in och köpte smoothies, höll handen, och allmänt försökte smälta vad som skulle komma därnäst.

Jag har gråtit konstant sedan jag kom hem och det känns som att det aldrig kommer att sluta rinna längs mina kinder. Jag saknar honom så mycket, det gör ont i hela kroppen. 

"Jag älskar dig."

"Jag älskar dig så himla mycket." 

"36 dagar. 36, 36, 36. 36!"

"Det går fort."

"Så fort."

"Jag älskar dig."

Efter att ha legat några långa timmar i min soffa med svullna ögonlock och pluffsiga kinder ska jag resa på mig för att gå och träna för första gången denna höst. Jag ska springa till hårda ord som känns in i hjärtat och sakna men använda saknaden till energi istället.

2 alvedon, 1 ipren, 2 penicillin 3 - 4 gånger om dagen. Känner i alla fall inte av tanden, den är där, men den känns inte. Huvudet som blir lite dåsigt bara. Snälla säg att jag inte behöver dra ut någon tand, snälla snälla snälla.

Har precis gjort kaffe, vi borde ha gått upp för två timmar sedan men ingen av oss varken ville eller kunde. Nu lyssnar jag på King Krule och han börjar nynna med i andra rummet. Jag hör hur täcket prasslar och hur hans steg går mot badrummet. Ska bara skriva klart den där tentan sen är jag ledig och så ska vi till Enhörna. 

Nu är det mindre än en vecka till han åker. Eller mer exakt, 5 1/2 dagar. Och jag ligger här i soffan med tandvärk och försöker skriva en tenta som bara stirrar blankt tillbaka på mig. Han åker om mindre än en vecka och jag börjar gråta varje gång jag tänker på det. Hur ska jag klara det? Jag kommer klara det, så klart, det vet jag. Och det kommer att gå så snabbt och snart är jag där med honom och sen är det inte långt tills vi ses igen. Men ändå. Hur. Fan. Ska. Jag. Klara. Mig. Utan. HONOM. Jag vet inte. Allt jag gör kommer jag göra ensam, lägenheten kommer alltid vara städad och precis som jag lämnar den för han kommer inte att vara här med sina smutsiga strumpor som ligger kvar i soffan eller en halvt uppdrucken kaffekopp på diskbänken. Allt kommer vara städat, rent och jag kommer titta på mer film än någonsin. Tända fler ljus än någonsin. Gråta mer än någonsin. Försöka hantera vardagen utan att kunna krama honom, känna hans lukt, ta i hans hår. Ah shit vad jag älskar den där killen det är helt sjukt. 

Min visdomstand tar kol på mig. Det gör så jävla ont. Halva kinden är avdomnad samtidigt som det gör så sjukt helvetes ont. Kan knappt svälja utan att vilja gråta. Vad är meningen med visdomständer egentligen? Jag har ju klarat mig utmärkt utan dem de senaste 22 åren. Varför ska en liten fjuttig tand plötsligt komma och förstöra min muns fröjd? Jävla skittand. 

Och just nu är en sådan kväll då allt jag kan tänka på är hur mycket jag tycker om honom och hur han är den bästa jag vet och att till och med när familj inte förstår en så gör han det. Och det skrämmer skiten ur mig.

Och att han åker snart men att det är okej för det kommer alltid vara vi, det är bara en känsla. En skrämmande och ändå helt underbar känsla. 

Och jag tänker även på hur mycket jag hatar preventivmedel och speciellt hela grejen med att det ska vara så jävla svårt att hålla sig från att bli gravid om man inte vill proppa sönder kroppen med hormoner. Och jag hatar akuta p-piller som får en att må som skit. Men det går nog över snart. Jag behöver nog bara sova. 

Men en fin sak är när du känner dig som mest pms-ig, finnig och tjocksvullen så kommer han hem till dig med ett leende på läpparna och säger att han kan gå och handla vad du än vill. 

- en av de gånger då jag fryser ögonblicket, bara för några sekunder, och tänker på hur jävlaskitkär jag är i den här människan.